Min augusti månad har varit den tuffaste månaden hittills. Allt skulle ju vara bra med vår lilla kille och jag hade mått bra hela graviditeten. Sommarens hetaste dag i vecka 34+3 hade jag rutinkontroll på BB. Barnmorskan hälsade glatt på mig när jag steg in i operationsrummet. Jag fick ligga 20 minuter stilla på en säng, medan hon lyssnade på Alex hjärtljud. Tyvärr var kurvan väldigt jämn och trots att jag drack lite saft, blev inte hjärtljuden bättre. Ganska snabbt var läkaren också på plats och om några minuter var jag redan i hennes rum. Enligt ultraljudet rörde Alex på sig, men eftersom kurvan var så dålig, fick jag inte åka hem. Efter det här hade jag redan tårar i ögonen, men förstod ändå att ringa T. Han var snabbt på plats.
Eftersom Alex hjärtljud inte blev någo bättre, beslöt läkaren att operera mig så snabbt som möjligt. Tisdagen den 5 augusti kl. 12.23 föddes vår lilla älskling, han vägde 2,5 kg och var 42 cm lång. Alex fick bara 3 p då han föddes, vilket var ett tecken på att han inte hade mått bra i min mage. Efteråt fick jag veta att elva personer hade tagit hand om mig i operationssalen, huh!
Alex började inte genast andas själv, men redan på tisdagkväll andades han med hjälp av en maskin. Jag hade väldigt ont i kroppen hela tisdagen, men tack vare verktabletterna orkade jag se Alex sju timmar efter hans födsel. Jag kunde inte annat än gråta första gången då jag såg honom, hur kan kärleken till sitt eget barn vara så stark?
Jag sov tack vare insomningstabletterna, men tänkte ändå hela tiden på Alex. Största delen av tiden var vi med Alex på akuten. Han reagerade nog när jag pratade med honom, men annars var han nog väldigt "borta". Jag skulle ha gjort allt för att få hålla honom i famnen, men tyvärr var det inte möjligt. Läkarna undersökte Alex regelbundet, men de kunde inte hitta någon orsak till det hela.
Fredagen den 8 augusti fick vi besök av en barnneurolog, barnläkare, barnmorska och sjuksköterska in i vårt rum. Då visste vi redan att nyheterna var dåliga. Barnneulogen talade om för oss att Alex hjärnkurva var så avvikande att om han skulle lämna vid liv, skulle han vara svårt handikappad. Han skulle aldrig lära sig att gå och tala. Efter att läkaren berättat det här, levde Alex endast fem timmar längre. Innan det han vi döpa honom till Alex Matias Hämäläinen. Hjärnskadan var så stor att han slutligen inte klarade av att andas själv.
Trots att Alex levde bara tre dagar, tror vi att han har det bra nu där han är. Läkarna kan inte ännu heller säga vad allt beror på, det kan hända att vi aldrig får ett svar. Jag tror ändå starkt på att allt i livet har sin mening, trots att det är svårt att hitta en förklaring till det här.
Jag vill passa på att tacka alla våra släktingar och vänner som levt denna sorg med oss! Tack för att ni finns! Också peronalen på sjukhuset var fantastiskt, tusen tack för superbra vård! Nu är Alex en ängel i himlen med många andra fina änglar. Mamma och pappa älskar dig för evigt!
